Utanför
De känns som jag står utanför världen. Jag ser hur allt rullar på, människor träffas, blir kära, flyttar, drar utomlands. Jag träffar också människor, pratar, ler, skrattar men jag är inte där. Det är som jag vore död & står bredvid å bara kollar på. Finns inte, syns inte men bara är där. Jävligt skum känsla.
Kanske är det för att dom jag alltid trodde skulle finnas där och hjälpa mig med allt börjar sakta dra sig ifrån mig. "Nej, jag är inte ledig då" "Nej, jag kan inte hjälpa dig med det" "Nej, jag kan inte komma nu" "Oj, jag glömde bort dig" "Du är så stark nu, du klarar dig själv" Osv.
För varje ignorering, för varje gång jag glöms bort eller inte är värd att prata med så puttas jag ett steg närmare kanten. Kanten där om man ramlar ner så är man monstrets föralltid, då finns det ingen väg upp.
Kanske är lika bra, folk verkar ha gett upp hoppet om mig ändå and i can't blame them.
Nä nu är ångestmonsterna å hälsar på så nu serie å försöka glömma bort världen. Jag hoppas ni mår bra.
